Matteus

Kapitel 12

1. I den tiden gick Jesus genom säd på Sabbathen; och hans Lärjungar voro hungrige, och begynte upprycka ax, och äta.
2. När de Phariseer det sågo, sade de till honom: Si, dine Lärjungar göra det som icke lofligit är göra på Sabbathen.
3. Men han sade till dem: Hafven I icke läsit hvad David gjorde, när han, och de som med honom voro, hungrade;
4. Huru han gick in i Guds hus, och åt skådobröden, som honom icke var lofligit äta; icke heller dem, som med honom voro, utan allenast Prestomen?
5. Eller hafven I icke läsit i lagen, att på Sabbathen bryta Presterna Sabbathen i templet; och äro likväl utan skuld?
6. Men jag säger eder, att här är den som är mer än templet.
7. Men vissten I hvad det vore: Jag hafver lust till barmhertighet, och icke till offer, då dömden I icke de oskyldiga;
8. Ty menniskones Son är en Herre, desslikes ock öfver Sabbathen.
9. Då gick han dädan fram bätter, och kom i deras Synagogo;
10. Och si, der var en man, som hade ena bortvissnada hand; och de sporde honom, sägande: Må man ock hela om Sabbathen? på det de måtte anklaga honom.
11. Då sade han till dem: Hvilken är den menniska ibland eder, som hafver ett får, och om det faller i gropena om Sabbathen, går han icke och fattar uti det, och drager det upp?
12. Huru mycket bättre är nu en menniska än ett får? Derföre må man ju göra väl på Sabbathen.
13. Och sade han till mannen: Räck ut dina hand; och han uträckte henne; och hon vardt färdig igen, såsom den andra.
14. Då gingo de Phariseer ut, och lade råd emot honom, huru de måtte förgöra honom.
15. Men när Jesus det förnam, gick han dädan; och honom följde mycket folk, och han gjorde dem alla helbregda;
16. Och hotade dem, att de icke skulle uppenbara honom;
17. På det fullkomnas skulle det som sagdt var genom Propheten Esaias, som sade:
18. Si, min tjenare, den jag utvalt hafver; min käreste, i hvilkom min själ hafver ett godt behag; jag skall sätta min Anda på honom, och han skall förkunna Hedningomen domen.
19. Han skall icke kifva eller ropa, och hans röst skall man icke höra på gatomen.
20. Den rö, som krossad är, skall han icke sönderbryta; och vekan, som ryker, skall han icke utsläcka, tilldess han utförer domen till en seger;
21. Och i hans Namn skola Hedningarna hoppas.
22. Då hades fram till honom en, som var besatt med djefvulen, han var blind och dumbe; den gjorde han helbregda, så att samme blinde och dumbe både talade och såg.
23. Och allt folket blef förskräckt, och sade: Är denne icke Davids Son?
24. Men när de Phariseer det hörde, sade de: Han utdrifver icke djeflar, utan med Beelzebub, djeflarnas öfversta.
25. Då nu Jesus förstod deras tankar, sade han till dem: Hvart och ett rike, som är tvedrägtigt emot sig sjelft, det blifver öde; och hvar och en stad, eller hus, som är tvedrägtigt emot sig sjelft, blifver icke ståndandes.
26. Är det nu så, att Satan drifver Satan ut, då är han tvedrägtigt emot sig sjelf; huru blifver då hans rike beståndandes?
27. Och är det så, att jag drifver djeflar ut med Beelzebub, med hvem drifva då edor barn dem ut? Derföre skola de vara edra domare.
28. Men är det så, att jag drifver djeflar ut med Guds Anda, då är ju Guds rike kommet till eder.
29. Eller, huru kan någor gå i ens mägtigs mans hus, och beröfva honom hans boting bort, utan han först binder den mägtiga, och så sedan skinnar hans hus?
30. Hvilken som icke är med mig, han är emot mig; och hvilken som icke församlar med mig, han förskingrar.
31. Fördenskull säger jag eder: All synd och försmädelse blifver menniskomen förlåten; men försmädelse mot Andan skall icke blifva menniskomen förlåten.
32. Och hvilken som säger något emot menniskones Son, det varder honom förlåtet: men hvilken som säger något emot den Helga Anda, det varder honom icke förlåtet, hvarken i denna, eller i den tillkommande verld.
33. Görer antingen trät godt, så varder frukten god; eller ock görer trät ondt, så varder frukten ond; ty af fruktene känner man trät.
34. I huggormars afföda, huru kunnen I tala något godt, medan I ären sjelfve onde? Ty der hjertat med fullt är, deraf talar munnen.
35. En god menniska bär godt fram af hjertans goda fatabur; och en ond menniska bär ondt fram af en ond fatabur.
36. Men jag säger eder, att för hvart och ett fåfängt ord, som menniskorna tala, skola de göra räkenskap på domedag.
37. Ty af din ord skall du blifva rättfärdig hållen, och af din ord skall du varda fördömd.
38. Då svarade någre utaf de Skriftlärda och de Phariseer, och sade: Mästar, vi vilje se tecken af dig.
39. Svarade han, och sade till dem: Detta vrånga och horiska slägtet söker efter tecken; och thy skall intet tecken gifvas, annat än Jone Prophetens tecken.
40. Ty såsom Jonas var i tre dagar och tre nätter i hvalfiskens buk; så skall menniskones Son vara i tre dagar och i tre nätter i jordene.
41. De Ninivitiske män skola stå upp på domen med detta slägtet, och fördöma det; ty de bättrade sig efter Jone predikan; och si, här är mer än Jonas.
42. Drottningen af söderlanden skall stå upp på domen med detta slägtet, och fördöma det; ty hon kom ifrå jordenes ända, till att höra Salomons visdom; och si, här är mer än Salomon.
43. När den orene anden är utfaren af menniskone, så vandrar han genom de rum, som torr äro, söker efter hvilo, och finner ingen.
44. Så säger han: Jag vill komma igen i mitt hus, der jag utgick; och när han kommer, finner han det tomt, och rent sopadt, och prydt.
45. Så går han bort, och tager sju andra andar till sig, de som värre äro än han sjelfver; och då de der inkomma, bo de der; så blifver den menniskones sista värre än det första. Så varder ock tillgångandes med detta vrånga slägtet.
46. Vid han ännu talade till folket, si, hans moder och bröder stodo utanföre, och ville tala med honom.
47. Då sade en till honom: Si, din moder och dine bröder stå ute, och vilja tala med dig.
48. Då svarade han, och sade till den, som honom bådade: Hvilken är min moder, och hvilke äro mine bröder?
49. Och räckte ut handena åt sina Lärjungar, och sade: Si, min moder och mine bröder.
50. Ty hvar och en, som gör mins Faders vilja, som är i himmelen, han är min broder, och syster, och moder.