Höga Visan

Kapitel 2

1. Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.
2. Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.
3. Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.
4. Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.
5. Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.
6. Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.
7. Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.
8. Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.
9. Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.
10. Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.
11. Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;
12. Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;
13. Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.
14. Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.
15. Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.
16. Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;
17. Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.